Hmm.. nu har man då inte skrivit hit igen på jätte länge. Börja nästan få lessamt efter att få skriva ut allt. Alla tankar har samlats till en stor klump i huvudet och bör skrivas ut. Tänkte nu igen skjuta ut allt och låta er bedöma om ni orkar läsa det eller inte.
Först av allt har ett viktigt kapitel i mitt liv tagit slut. Det har varit rent ut sagt ett helvete att behandla det. Man har hamnat ändra vart eviga ett värde i sitt liv och vänja sig med ensamheten, eller hitta på nya underhållningar. Nu äntligen, två månader efteråt börjar livet le mot mig igen. Efter en period av hårt arbete och Finsk sisu.
Också ett annat kapitel i mitt liv har tagit slut, nämligen det som behandlade min barndom. Mina gemensamma stunder spenderade både med min mamma och min lilla syster. Har flyttat hemifrån till en liten etta på 30 m2 i Borgå. Har hamnat märka värdet av pengar på allvar. Får räkna varendaste en cent för att ha råd att bo och leva. Dessutom kräver det en väldig massa arbete att ha råd att bo. Föratt inte prata om all den skam och värdighet man har måstat svälja genom att be om hjälp, både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt, av nära och kära. Vill därför tacka alla som, ens på något sätt, har hjälpt mej att göra det här möjligt. Har hamnat att kräla hem till mamma föratt byka och be mommo hjälpa mig ekonomiskt. Åtminstone har man märkt vilka personer i ens närmaste kretsar verkligen bryr sig, och vem som bara suger ut all den nytta de kan ur mig. Endel av dessa besvikelser överraskade mig totalt, andra nära överraskade väldigt glatt. Men nu är det så gott som gjort, vad kela pengarna börjar löpa, och arbets livet fortsätter snurra på som det ska kommer allt att fixa sig.
Dessutom har jag en enorm stress på gång. Hur ska en stackars liten människa klara av 2 skolor, ett slut arbete, en studentskrivning, ett kvälls- och veckoslutsarbete, ett hem och ännu människorelationer på en och samma gång. Det kom inte som någon överraskning att den här stressen tröttar ut en. Dessutom har jag, som vanligt, lyckats åstadkomma en väldig förkylning vid sidan om allt det här. Varför var det ingen som varnade mig om det här? Ingen som berättade hur svårt allt egentligen skulle bli?
Alla sade nog " Är du säker att du klarar det här?" "Är du säker att du orkar?" "Det kommer att vara tungt och svårt".. Men ingen berättade att det skulle betyda en oavbruten utmattning.
Tack till alla som har varit med mig genom hela processen. Ni vet nog själv vem ni är om ni läser det här :).. En del av er har faktiskt räddat mitt liv genom att ha tvingat mig att slappna av emellanåt :)
Nojaa, kanske det igen skulle vara på tiden att avbryta den här oändliga texten som ja skulle kunna fortsätta skriva i all evighet...
Auf Wiederhören ;)
//chicii
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti