Jag bloggar - Alltså finns jag till?

Nu behövs det här igen. Vad sjutton är det meningen att man ska börja göra när man fäster sig vid någon såpass mycket att det blir ett beroende. Känslan av beroendet fyller vareviga en liten hjärncell och utvecklas till en sjuk paranoia. Hur kan någon människa ha en så stark roll, ett så starkt inflytande på någon annan? Det borde inte vara psykologiskt möjligt. Man blir besatt med tankar om allt som berör personen. Ställer sig själv en massa frågor man inte kan besvara. Vem är den här personen egentligen? Känner jag personen över huvudtaget? Finns det något jag borde veta om, som jag inte vet? Någon vink jag borde ha förstått föratt kunna läsa dennes åsikter, tankar och idéer?

Varför? Besatthet! Ingen bra känsla. Varför? Hur? När? Inget av dessa kan min hjärna besvara, fast jag skulle koncentrera all min tankekapacitet på bara en av frågorna i taget. Eller, rättare sagt, försöka. Det går inte! Omedelbart då min besatthet kommer upp, blir hela min hjärna ett enda svammel. Alla ord blir en grynig, grötig, tjock och trögfytande massa. Den borde rinna ut ur munnen som rinnande vatten, men något är fel. Någon funktion har korslutits...

Hur får man reda på detaljer om folk man trodde man kände? Speciellt småfrågor som: "Är det verkligen såhär, eller inbillar jag mig bara?"

Noja. Nog om det!

Om vi övergår till skolan. Gymnasiet då alltså. Vad är det förresten som får en stackars människohjärna att efter en veckas gymnasiestudier börja ifrågesätta precis allt? Vem är jag? Vad vill jag? Kan jag verkligen?

Möjligen kunde lösningen till detta lilla dilemma vara de två modersmålskurserna jag av någon konstig anledning valt, samtidigt. Det är skriva efter skriva, lite bildanalys in imellan och så varvar vi med lite dokumentärroman.

Vilken jag förstås kunde rekommendera redan nu. Ett reportag, som bär namnet "No tears for Queers". En väldigt noggrann skildring över mord och misshandling av 3 homosexuella. En i USA, två i Sverige. Rekommenderar denna bok varmt. Den vinklar fallen från alla anhöriga och delaktiga personers synvinkel. Den är varierande och ger en insikt i varför hatbrott görs, hur folk reagerar på dem och vad som rör sig inom dådmannens huvud. Läs den!

Ja, tillbaka till ämnet. Essäskrivning. Ska i å med de två pågående modersmålskurserna även skriva två essäer. Den ena har ag så gott som klar, ska bara skriva ner den på papper. Men den andra, kan inte bestämma mig. Har två potentiella ämnen, det ena, Jag bloggar - Alltså finns jag till, som också dagens bloginlägg döpts till, och det andra, Är pop- eller rocklåtar lyrik? Hur sjutton ska man kunna välja mellan två intressanta rubriker som båda har potentialitet att bli en unik, personlig och färgrann berättelse.

Även om de båda ämnena kräver ett persnligt intresse, kan inte heller det avgöra för mig. Fan oxå! Jag bloggar, och jag lyssnar på musik. JU! Båda är nära min kropp och min själ, och mitt hjärta. Båda fungerar som stressavlösande faktorer då min hjärna för en liten stund töms och jag faktiskt finns till.

Inte heller är den ena enklare än den andra. Båda rubrikerna, ämnena, idéerna, går ju inte att förstå fel. Inga tolkningsfel är möjliga då man inte kan värdera en egen åsikt.

Har nån några bra tips, tackar jag och tar emot :)

"Exit the lights,
Enter night,
Take my hand,
We're off to Never Never - land"
Helt klart lyriskt.
//chicii

93 självständiga år? Grattis I'd Guess

Nojaa. har alltså varit hemma hos mamma och firat självständigheten av vårt land..
Först blev det självständighetsbastu och middag hos mommo, hon bjöd på dillsås. So far so good.. tills vi kom hem därifrån. Jag körde i den här jävla kombinerade halkbanan och snöstormen till gammelby ABC. Föratt köpa en påse godis och en flaska lemonad för att orka se igenom hela den oändliga presidentbalsmottagningen.

O nu är vi då i denna situation. Jag sitter ensam vid datorn hemma hos mamma i forsby. Har absolut ingenting att göra.. därför blog.. och absolut ingen att umgås med.. Alla dom bvänner som jag tidigare hade i forsby har försvunnit till Borgå på ett antal olika fester, och mina här varande vänner har familje tid going on.

Nåja, borde väl int klaga, har ju faktiskt fått ha en av de mest lugna dagarna på VÄLDIGT länge, varken skola eller jobb. En riktig ledigdag...

Dessutom sitter man ju å saknar någon nära person. Hur man kan bli så jävla beroende av folk? Det vet jag inte. Saknar dessutom redan hela min kauppis klass eftersom jag vet att det komemr bli mindre tid spenderat med dem eftersom min allmänbildande flexperiod tänker börja...

Nåja. Min vän Anna ringde just och räddade mig med att bjuda mig på kaffe till ABC.. Så nog med bloggen..

Have a sweet day of Independence ;)
//chicii

This is what we do, The Party is in you...

Bloggar första gången på länge med ett gott humör med mig. Håller på att laga mat, det också för första gången på länge. Min första makaronilåda. Har nu jobbat så gott som alla dagar i en vecka, och ska fortsätta med det i ytterligare 4 veckor. Ända fram till julen.

I kväll ska de bli party. En av mina klasskompisar fyller äntligen aderton. Så vi ska först till henne och begrunda kvällen där. Och sedan blir det fortsättning i Borgå. Hihi.. Har en känsla av att kvällen kommer att bli lyckad...

... Morgondagen blir dock inte nödvändigtvis lika lyckad... ska klockan 12.00 vara skarp nog att kunna jobba. Nojaa, å andra sidan så är det ju inte precis första gången man får kämpa igenom en arbetsdag..

På tal om arbete. Jag står vid kassan på jobbet då telefonen ringer, svarar i telefon med mitt namn och arbetsplatsens namn, då kunden svarar och berättar vem han är. Plötsligt frågar han av mig; "Oliskos joku niista vanhemmista Rouvista töissä tänään?" jag svarar på hans fråga med ett förvånat "anteeksi?" och han repeterar. Sen för jag snällt telefonen ti älddsta möjliga kollega. Kundens ärende var; Vilka böcker av Coelho har ni i hyllan. För jag kunde ju omöjligen ta 20 steg till hyllan, söka författaren och läsa innantill från boken vilka böcker finns?

Vadå ÅLDERSRASISM? Sabla Andersson-kunder... Ingenting ska då få ändra... Fan också.

Nojaa.. sku annars skriva mera, men då hinner jag inte med allt som borde göras innan kvällen. Såå, det var allt för idag.

Sincerely Yours
//chicii

JULSTRESS & HÖSTDEPRESSION

Örrr... vet inte vad jag skall börja göra, julen kommer med super fart och jag har fått ett julkort klart. Har ju fan inte någon som helst inspiration. Julklappar har jag inte till hälften av alla dem jag borde ha åt.. Vad sjutton ska jag börja göra??

Borde ju ha helt megajulfiilis när man varje dag ser när folk köper julklappar åt sina nära och kära.. Men jag behöver SNÖ för det. Men kan någon snälla fixa bara snön, inte allt det kalla??

Har varit på klassresa till Sverige i början av veckan. Det blev inte precis så lyckat som det kunde ha blivit. För det första var vädret obegripligt dåligt! Slaskstorm hela tisdagen. Tidningarna hade flera sidor med text om hur många hade kört ihjäl sig i snöslasket. För det andra blev det en massa onödigt drama då endel pratat bakom ryggen på andra. Det var en väldigt öppnande resa, precis som "All the dirty secrets about everyone revealed".

Noja, inte var det ju bara dåligt.. Vi hade jätte trevliga stunder också, väldigt djupa diskussioner, roliga shoppingstunder, dumma insidenter och väldigt alkoholpåverkade stunder :)
Tack till hela min ljuvliga klass för dom bra stunderna under resan <3

Nu när jag tittar ut genom fönstret så regnar det igen. Det är mörkt och regnar när man stiger upp och går till skolan. Det är mörkt och regnar när man slutar skolan och går på jobb. Det är om möjligt ännu mörkare och regnar dubbelt kraftigare när man kommer hem från jobbet. USCH. Man blir ju deprimerad av mindre.

Dessutom är pengabrist en väldigt bidragande orsak till depressionen, lönen kommer, lönen går. Kan inte förstå hur en person kan göra av med såna mängder pengar som jag förstör varje månad. Och ingenting vettigt blir man kvar med i handen. Dom bara försvinner som upp i rök. Det låter bara puff och så säger kontot "0".

Nojaa.. Sånt är livet.

Ja förresten. Om någon känner för att komma och hålla sällskap till mig någon kväll.. VÄLKOMMEN!! Har så obegripligt t r å k i g t

Nojaa.. Bra för idag igen..

See You :)
//chicii

Den här gången blir det bara en sångtext att tänka på:

Dear Mr.President
Come take a walk with me
Let's pretend we're just two people
And You're not better than me
I'd like to ask you some questions if we can speak honestly

What do you feel when you see all the homeless on the street
Who do you pray for at night before you go to sleep
What do you feel when you look in the mirror
Are you proud

How do you sleep while the rest of us cry
How do you dreem when a moter has no chance to say goodbye
How do you walk with your head held high
Can you even look me in the eye
And tell me why

Dear Mr. President
Where you a lonely boy
Are you a lonely boy
Are you a lonely boy
How can you say
No child is left behind
We're not dumb, and we're not blind
They're sitting in your sells
While you pay the road to hell

What kind of father would take his own daughter's rights away
And what kind of father would hate his own daughter if she was gay
I can only imagine what the first lady has to say
You've come a long way from whiskey and cocaine

How do you sleep while the rest of us cry
How do you dream when a mother has no chance to say goodbye
How do you walk with your head held high
Can you even look me in the eye

Let me tell about hard work
Minimum wage with a baby on the way
Let me tell you bout hard work
Rebuilding your house after the bombs took them away
Let me tell you bout hard work
Building a bed out of a cardboard box
Let me tell you bout hard work
Hard work
Hard work
You don't know nothing bout hard work
Hard work
Hard work
Oh

How do you sleep at night
How do you walk with your head held high
Dear Mr.President
You'd never take a walk with me
Would you?

Medge, hon har en jävla saklig point i sin sång. Hur jävla orättvis är inte världen....

Ja förresten... ja tyckte det var nödvändigt att få en förändring på något... därför nytt utseende på bloggen :)

NightyNight
//chicii

1+1=3 ?

Vaför förstår aldrig den människa man vill att ska förstå, alla andra i ens omgivning vet precis vad man tycker å tänker.. å framför allt känner. Men den person som det berör kan inte förstå? Varför, varför, varför varför???

Hur tydligt och klart skall man behöva berätta det, servera det framför personen på en guld eller silver bricka på klarskriven svenska? Den här världen fungerar inte så, man borde förstå vinkar. Speciellt då de är lika självklara som att 1+1=2.

Noja, alla kan inte vara den vassaste pennan i penalen. Men de e ju inte det jag kräver heller. Skulle ju bara önska att pennan inte skulle vara trubbigast av dem alla. Äsch också.

Dessutom håller jag på att få ett nervöst sammanbrott med en idiot i vars närhet jag är tvingad att vara regelbundet. Ingen människa kan vara lika lat som den här personen.. Det är inte möjligt. Lat, arrogant, tråkig, elak och simpel. Fem ord som beskriver personen i fråga PERFEKT! Den förra meningen jag skrev är förresten det ända sammanhanget var man kan använda ordet perfekt för att beskriva någonting om henne.

Den här personen driver mig till vansinne, det flammar upp av hat och vrede inom mig omkring henne. Noja, som tidigare nämnt ... alla kan inte vara den vassaste...

Slut klagar för idag.. Gonatt people :)
//chicii

The end of one chapter is just the opening of another

Hmm.. nu har man då inte skrivit hit igen på jätte länge. Börja nästan få lessamt efter att få skriva ut allt. Alla tankar har samlats till en stor klump i huvudet och bör skrivas ut. Tänkte nu igen skjuta ut allt och låta er bedöma om ni orkar läsa det eller inte.

Först av allt har ett viktigt kapitel i mitt liv tagit slut. Det har varit rent ut sagt ett helvete att behandla det. Man har hamnat ändra vart eviga ett värde i sitt liv och vänja sig med ensamheten, eller hitta på nya underhållningar. Nu äntligen, två månader efteråt börjar livet le mot mig igen. Efter en period av hårt arbete och Finsk sisu.

Också ett annat kapitel i mitt liv har tagit slut, nämligen det som behandlade min barndom. Mina gemensamma stunder spenderade både med min mamma och min lilla syster. Har flyttat hemifrån till en liten etta på 30 m2 i Borgå. Har hamnat märka värdet av pengar på allvar. Får räkna varendaste en cent för att ha råd att bo och leva. Dessutom kräver det en väldig massa arbete att ha råd att bo. Föratt inte prata om all den skam och värdighet man har måstat svälja genom att be om hjälp, både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt, av nära och kära. Vill därför tacka alla som, ens på något sätt, har hjälpt mej att göra det här möjligt. Har hamnat att kräla hem till mamma föratt byka och be mommo hjälpa mig ekonomiskt. Åtminstone har man märkt vilka personer i ens närmaste kretsar verkligen bryr sig, och vem som bara suger ut all den nytta de kan ur mig. Endel av dessa besvikelser överraskade mig totalt, andra nära överraskade väldigt glatt. Men nu är det så gott som gjort, vad kela pengarna börjar löpa, och arbets livet fortsätter snurra på som det ska kommer allt att fixa sig.

Dessutom har jag en enorm stress på gång. Hur ska en stackars liten människa klara av 2 skolor, ett slut arbete, en studentskrivning, ett kvälls- och veckoslutsarbete, ett hem och ännu människorelationer på en och samma gång. Det kom inte som någon överraskning att den här stressen tröttar ut en. Dessutom har jag, som vanligt, lyckats åstadkomma en väldig förkylning vid sidan om allt det här. Varför var det ingen som varnade mig om det här? Ingen som berättade hur svårt allt egentligen skulle bli?

Alla sade nog " Är du säker att du klarar det här?" "Är du säker att du orkar?" "Det kommer att vara tungt och svårt".. Men ingen berättade att det skulle betyda en oavbruten utmattning.

Tack till alla som har varit med mig genom hela processen. Ni vet nog själv vem ni är om ni läser det här :).. En del av er har faktiskt räddat mitt liv genom att ha tvingat mig att slappna av emellanåt :)

Nojaa, kanske det igen skulle vara på tiden att avbryta den här oändliga texten som ja skulle kunna fortsätta skriva i all evighet...

Auf Wiederhören ;)
//chicii

And sadness will sear...

Väsyttää... vituttaa... ottaa päähän..

How to handle this?

Kaikki muut on jossain hauskuuttelemassa. Kaikilla muilla on elämä. Jopa oma kulta on baarissa.. Mitä minä teen? istun kotona.. Kauhee yskä, väsynyt ja dataa yksin kuunnellesaan kun joku riitelee puhelimessa jonkun kanssa.

Mitä hyötyä mistään on.. miksi olen surullinen vaikka oikeastaan kaikki menee jokseenkin hyvin elämässäni juuri nyt?

Oon täysin yksinäinen.. Todella hylätty olo.

Tekisi mieli vaan mennä nukkumaan. Ja nukkua huomisaamuun asti ja herätä ja olla paremmalla tuulella....

//chicii

Totalt slut!

Jag orkar inte mera. Varje gång jag får ett arbete klart kommer nästa 3 på. Så här är det med allt. Absolut ingen skillnad om vi pratar skolarbeten, hemmajobb, arbete.. ändå varje gång jag får en sak gjord har jag 3 nya och vänta på mig..

Till exempel:
Idag började jag skriva på en uppgift om konkurrensmetoder, fick halva den klar, öppnade min email och hittade ett e-mail om min modda nätkurs i gymnasiet...
Borde vad jag klarar min konkurrensmetod uppsats börja skriva på en bokrecension till modersmålet, efter vilket jag borde skriva en EU-uppsats, efter vilken jag borde skriva ett modda projekt om någonting nordiskt och en modda uppsats med given rubrik. Sedan borde jag skriva en opposition till någon annans EU-uppsats efter vilket jag ännu borde skriva någonting till moddan och ha ett slutprov på det..

Och mer kommer...

JA ORKAR INT MERA!!!!!
//chicii

Terapi?!

Ja har kommit fram till att mitt bloggande är min egen personliga terapi. Jag har lust att skriva bara då som jag själv är nere. Egentligen bryr jag mig inte ens om vem som läser, eller läser nån över huvudtaget. Det har bara blivit ett måste för mig, ett sätt att slippa av allt det plågande inuti min kropp, att få prata ut om allt, utan att någon avbryter mig eller dömer mig.

Jag måste få skriva. Få bort allt ont, alla mina dåliga känslor, allting.

Jag har idag förstått på allvar, jag är svartsjuk. Någonting jag aldrig skulle ha erkännt änu för ett år sedan. Egentligen, för att vara ärlig så erkände jag det inte ännu för en vecka sen åt mig själv att jag är det. Inte ens två dagar sen. Nu bara förstod jag det. Av kommentaren att någon inte mera orkar med det.

Okej, ett framsteg, jag kan erkänna det för mig själv. Men vad ska jag göra åt saken? Hur kan jag bota det? Jag vet av hela mitt hjärta och hela min själ att någonting måste göras. Jag har ett sjukligt behov av att göra någonting åt det! Jag orkar inte mera släppa en endaste tår av rädsla för att någon skall göra mig illa. Inte en endaste tår för att jag är osäker.

På skriftskolläger där jag var som hjälpis fanns en härlig människa som sade såhär åt mig:

" Du ska inte bara ta skit för att alla tror att du är en stark människa, du behöver inte orka lyssna på alla andras problem när du själv har det svårt, du måste komma ihåg att sköta om dig själv också. Du är en människa som det är lätt att prata med, därför förtror sig människor på dig. Men du ska akta att det inte slutar med att enda orsaken för dig att hjälpa andra är för att få respekt. Den enda respekten su ska behöva, är den du ger åt dig själv, och du ska alltid komma ihåg att respektera dig själv"

De där orden är för mig guld värda. De fick mig att förstå att JAG måste respektera mig själv och vara nöjd med mig själv. vilket jag förstod att jag inte är. Jag förstod också nu när jag började tänka på saken att min osäkerhet för mig själv är grunden till min svartsjuka. Alltså, jag måste förstå att jag är värdefull..

Alla har alltid sagt åt mig att jag är en stark människa, det är inte sant. Jag är bara jätte bra på att dölja min svaghet, förrän den där ljuvliga människan berättade åt mej att man inte behöver andras tro om att man är stark, då man själv vet det, eller vet att man inte är det, har jag alltid dolt det med en massa skämt. Mitt utseende, någonting jag alltid dolt bakom skratt, och sörjt hemma. Allting.

Jag vill inte mera vara svartsjuk, det finns ingen orsak för mig att misstänka det värsta, eller att av någon orsak inte kunna lita till 100%. Jag kommer aldrig att vara orsaken till det ifall någon gör fel emot mig. det är deras saga självförtroende, deras behov av att göra ont, om det skulle hända någonting.

Min mamma sa nångång såhär åt mig:

" Hördu, fast du sku vakta hela tiden över en annan människa så kan du ändå int vara säker på att den e helt totalt lojal och ärlig mot dig. Om det är någon som vill göra någonting ont mot dig kommer han/hon att göra det då du inte kan vakta, då du är sjuk, på jobb eller går på vessan. Saken e den. Du måst bara lita på personen i fråga. Det är det som vilket som helst förrhållande bygger på; både vänskap, familjerelationer och kärleksgörhållanden."

Efter en lång, lång period av tänkande har jag kommit fram till att det stämmer.

Och den här gången har jag bestämt mig! Jag SKA slippa av med min svartsjuka, liksom också med min kontrollvilja. Jag vet att jag kan! Kosta vad det kosta vill men mitt liv ska int få styras och förstöras av såna små troll!

//chicii

:)

Nojaaa.. ja siter i gen på en lördamoron klockan ingenting o bloggar.
Hade en mega roli kväll igår. Ett jätte lyckat party, efter att vi äntligen hittade dit efter många och långa omvägar. Vår kusk verkade smått irriterad, liksom också vi.
Nå, till slut kom vi fram, där var massor av människor. I o för sig ganska konstit hur största delen hitta ti käpphelvete utan desto större problem?

Grattis Ännu åt Milla o Fländers :).....
.. Just wondering om krapulan känns annorlunda när den e lagli ;D?
.. And THANKS for a great party!

Nu ska ja sluta skriva eftersom ja ska ti borgå om 45 minuter...
//chicii

Day of the Week: Saturday, Time: 23.47, Mood: Vituttaa, Status: Dataa himassa...

Joo, Lauantai ilta ja istun yksin kotona mutsin kanssa. Kaikki kaverit on jossai juomassa, Including my dear boyfriend. Vituttaa Tämmönen..

Kom först just hem, ha vari först på arbet (praktiken) från kl. 9.00 ti 15.00, därifrån plocka min mamma upp mig i bilen och vi körde till h:fors. Varför det? Och Hälsa på min mommo... Okej, de to int så farlit länge o int så farlit myky i huvu, had faktist ganska rolit...

Sen hitta mamma på att vi sku medan vi nu va i hesa fara å hälsa på min moster. De gick o ganska smidit eftersom hon lova fixa mina ögonbryn o vi fick super god mat..

Nojaa, när vi for från min moster var klockan 19.22 (eller någo sånt). Alltså, med andra ord hade ja då redan vari bort hemifrån ca. 11 ½ timme. Inte nog me det, vi åkte INTE hem medsamma därifrån, utan vi sku ännu ti hyvinge en sväng.. De va de me vårt leffa tittand i kväll...

Ca. Klockan 20.15 var vi sen i Hyvinge, På rätt ställe.. Efter många om och men. Jag var jävla trött o allt to i huvu. Vetskapen om att vi e i Hyvinge hos ett mycket störande par som bara tala o tala o tala o tala... ok. de sku ännu ha gått. Men när dom jävlana tyckt att vi borda ha blivi dit övernatten. Min Tanke : GOD PLEASE SAVE ME!!!!! .. No, som tur ville int mamma bli dit.

Så vi satt vår tid där, först fick vi en rundtur i snobbarnas splitter nya hus. Okej, I Admit, de så tosi bra ut. Men för fan, om frun i huse säger minst 10 gånger under en rundtur att vi ska bli övernatten dit så e de int precis huse man fäster sin uppmärksamhet vid.

Noja.. I alla fall, min räddning kom ca. klockan 21.00, då någon sade åt mig att titta på tv. Först trodde jag att det inte kom någonting, men sen råkade jag i misstag hamna på kanalen Liv. Tur för mig, Där kom 2 delar Sex And The City, så den sista timmen vi vistades där hade jag någonting att göra. Ja, och så hade hon ju förstås bakat MEGA goda bullar :).

Under tiden som jag såg på mitt Sinkkuelämää skickade ja säkert 5 viestin åt min pojkvän som var full som ett svin som ja var orolig för. En till orsak för min Vitutus att stiga. Noja. I alla fall, ca. klockan 22.00 slapp vi att åka från Hyvinge, som ja på vägen hem konstaterade att vara mitt ut i INGENSTANS !!! No, Vi fick ju åtminstone en taklampa, 2 hyllor och en stor partylite beställning matkaan mukaan.. Nån nytta me den visiten också.

Sen då, ca klockan 23.40 var vi hemma, det gör alltsomallt ca. 16 timmar borta hemifrån, i vetskapen att alla mina vänner och bekanta varit och festat.. Trött som en liten hund som lekt ivrigt hela dagen ( alternativt en åsna som slitit me åker arbet hela dagen ) ( åsnan är mer sannolik ). Min Vitutus e högre än nånsin förut, och så som råga på allt svarar inte ens min Pojkvän i telefon, fast han ba mej att ringa när ja e hem..

Noja, Nu tänker ja gå å äta chips å si om någå kiva sku vara i tv...

Gonatt,
//chicii

Slut som en disktrasa..

.. Precis. Ja e slut som en disktrasa, en använd disktrasa. Har lyft säkert 200 kg med böcker under 2 dagar, alltsomallt, och dessutom använt 3 rullar med rea tejp.. Usch..

Noja. Alltså, vad har hänt då?? Ja ha ÄNTLIGEN städa mitt rum, utom bytt lakanen, spela en massa tetris på telefonen och försökt sälja tidningar åt bittra och inåtvända gamla tanter. Dessutom ha ja klantat mig själv regelbundet i Lovisa, där ja har försökt dansa i högklackat. Det ha faktiskt gått bättre än väntat!!

Nu borde ja gå och byta dom där lakanen föratt få fortsätta på en bok. Vilket fick mig att tänka på några andra böcker. Ja ha under jullovet läst två hela böcker!! Från pärm till pärm.
Tror inte att ja ha läst en hel bok på åtminstone ett år? Noja. I allafall. Läste Juoppohullun Päiväkirja av Juha Vuorinen. Säkert en av världens bästa böcker. Ganska rolit att läsa om hur nån lever enlit: Booze, Sex and More Sex&Booze- principen. Nä men påriktit man fick skratta massor.
Sen läst ja en svensk bok om fåglar å spöken å mesen å festand. Den va oxå bra, fast det där nu fick den att låta som en dåli barnbok... Den hette Anna är Online.. Noja, helt som nån sku vara intresserad att läsa om va ja ha läst.

Nu ska ja fara å byta lakan så ja måst sluta skriva.. Int för de att ja sku ha hitta på någå mera heller..
ByeBye
//chicii

The Wave of New Inspiration...(Finally)

Joo, alltså fick plötslit tibaka min inspiration att skriva blog. Ha int hunni eller orkka, å int kommi på vad ja ska skriva innan nu. Sen mitt senaste skriveri ha lite ett som annat hunni hända...

1. Ja ha gett upp mitt singelliv å e i ett lycklit förhållande igen!
2. Ha börjat min praktik som bokhandelsbiträde, vilke faktiskt e roligare än man kunde tänka sig.
3. Julen har varit, har fått många trevliga julklappar å äti en hel massa ohälsosam mat ( i det här fallet räknas både choklad å annat godis som mat)
4. Har firat ett NYKTERT nyår hos min pojkvän, och för första gången på LÄNGE varit intresserad av ett PLAYSTATION SPEL????
5. Har återupptagit mitt jobb som telefonförsäljare, och plågat kunder som sista dagen...

Nåja, det här blev en kort o liten up-date.. O på samma gång en announcement över att det nångång kan finnas texter på finska eller engelska här också..

Nåjaa, Tjuudeluuu
//chicii