Jag bloggar - Alltså finns jag till?

Nu behövs det här igen. Vad sjutton är det meningen att man ska börja göra när man fäster sig vid någon såpass mycket att det blir ett beroende. Känslan av beroendet fyller vareviga en liten hjärncell och utvecklas till en sjuk paranoia. Hur kan någon människa ha en så stark roll, ett så starkt inflytande på någon annan? Det borde inte vara psykologiskt möjligt. Man blir besatt med tankar om allt som berör personen. Ställer sig själv en massa frågor man inte kan besvara. Vem är den här personen egentligen? Känner jag personen över huvudtaget? Finns det något jag borde veta om, som jag inte vet? Någon vink jag borde ha förstått föratt kunna läsa dennes åsikter, tankar och idéer?

Varför? Besatthet! Ingen bra känsla. Varför? Hur? När? Inget av dessa kan min hjärna besvara, fast jag skulle koncentrera all min tankekapacitet på bara en av frågorna i taget. Eller, rättare sagt, försöka. Det går inte! Omedelbart då min besatthet kommer upp, blir hela min hjärna ett enda svammel. Alla ord blir en grynig, grötig, tjock och trögfytande massa. Den borde rinna ut ur munnen som rinnande vatten, men något är fel. Någon funktion har korslutits...

Hur får man reda på detaljer om folk man trodde man kände? Speciellt småfrågor som: "Är det verkligen såhär, eller inbillar jag mig bara?"

Noja. Nog om det!

Om vi övergår till skolan. Gymnasiet då alltså. Vad är det förresten som får en stackars människohjärna att efter en veckas gymnasiestudier börja ifrågesätta precis allt? Vem är jag? Vad vill jag? Kan jag verkligen?

Möjligen kunde lösningen till detta lilla dilemma vara de två modersmålskurserna jag av någon konstig anledning valt, samtidigt. Det är skriva efter skriva, lite bildanalys in imellan och så varvar vi med lite dokumentärroman.

Vilken jag förstås kunde rekommendera redan nu. Ett reportag, som bär namnet "No tears for Queers". En väldigt noggrann skildring över mord och misshandling av 3 homosexuella. En i USA, två i Sverige. Rekommenderar denna bok varmt. Den vinklar fallen från alla anhöriga och delaktiga personers synvinkel. Den är varierande och ger en insikt i varför hatbrott görs, hur folk reagerar på dem och vad som rör sig inom dådmannens huvud. Läs den!

Ja, tillbaka till ämnet. Essäskrivning. Ska i å med de två pågående modersmålskurserna även skriva två essäer. Den ena har ag så gott som klar, ska bara skriva ner den på papper. Men den andra, kan inte bestämma mig. Har två potentiella ämnen, det ena, Jag bloggar - Alltså finns jag till, som också dagens bloginlägg döpts till, och det andra, Är pop- eller rocklåtar lyrik? Hur sjutton ska man kunna välja mellan två intressanta rubriker som båda har potentialitet att bli en unik, personlig och färgrann berättelse.

Även om de båda ämnena kräver ett persnligt intresse, kan inte heller det avgöra för mig. Fan oxå! Jag bloggar, och jag lyssnar på musik. JU! Båda är nära min kropp och min själ, och mitt hjärta. Båda fungerar som stressavlösande faktorer då min hjärna för en liten stund töms och jag faktiskt finns till.

Inte heller är den ena enklare än den andra. Båda rubrikerna, ämnena, idéerna, går ju inte att förstå fel. Inga tolkningsfel är möjliga då man inte kan värdera en egen åsikt.

Har nån några bra tips, tackar jag och tar emot :)

"Exit the lights,
Enter night,
Take my hand,
We're off to Never Never - land"
Helt klart lyriskt.
//chicii

93 självständiga år? Grattis I'd Guess

Nojaa. har alltså varit hemma hos mamma och firat självständigheten av vårt land..
Först blev det självständighetsbastu och middag hos mommo, hon bjöd på dillsås. So far so good.. tills vi kom hem därifrån. Jag körde i den här jävla kombinerade halkbanan och snöstormen till gammelby ABC. Föratt köpa en påse godis och en flaska lemonad för att orka se igenom hela den oändliga presidentbalsmottagningen.

O nu är vi då i denna situation. Jag sitter ensam vid datorn hemma hos mamma i forsby. Har absolut ingenting att göra.. därför blog.. och absolut ingen att umgås med.. Alla dom bvänner som jag tidigare hade i forsby har försvunnit till Borgå på ett antal olika fester, och mina här varande vänner har familje tid going on.

Nåja, borde väl int klaga, har ju faktiskt fått ha en av de mest lugna dagarna på VÄLDIGT länge, varken skola eller jobb. En riktig ledigdag...

Dessutom sitter man ju å saknar någon nära person. Hur man kan bli så jävla beroende av folk? Det vet jag inte. Saknar dessutom redan hela min kauppis klass eftersom jag vet att det komemr bli mindre tid spenderat med dem eftersom min allmänbildande flexperiod tänker börja...

Nåja. Min vän Anna ringde just och räddade mig med att bjuda mig på kaffe till ABC.. Så nog med bloggen..

Have a sweet day of Independence ;)
//chicii