Twisted minds like open books?

Varför kan inte livet någonsin vara enkelt. Att man ska behöva gå omkring och grubbla på onödiga saker. Varför kan man inte bara vara född med förmågan att tränga sig in i andras hjärna och läsa dem som öppna böcker.

Hur mycket enklare skulle inte allting vara om man bara kunde titta på personer och med samma kunna tolka vad de tycker och tänker om en själv. Eller om andra människor också för den delen. Att inte behöva gå omkring totalt ovetande om allting och måsta anta. Anta och spekulera.

Har någonting bra någonsin resulterat från onödiga spekuleringar. Man skadar bara sig själv, och i värsta fall den man spekulerar över. Speciellt om man låter spekulationerna och antagandena ta över. Om man bygger upp sin verklighet på sina egna antaganden och idéer. Man låter fantasin styra och tappar greppet om verkligheten. Man sårar någon med att säga vad man tror.

Man skulle faktiskt komma framåt i sitt liv om man kunde läsa folks tankar. Till exempel på arbetet, man kunde med samma se om chefen var villig att ge en löneförhöjning eller en ny arbetsposition. Man kunde enkelt se vilka personer vill vara kompisar med en och vilka man direkt kan strka från listan. Man kunde se vilka pojkar som gillar en och fundera om man gillar dem tillbaks. Man skulle slippa göra bort sig genom att låta bli att framföra sina funderingar om folk som är kompisar med personen man pratar med.

Alltså en enkel simpel förmåga som skulle avslöja folks tankar, kunde förenkla vardagen massor. Inga bortgörelser, inga kärleksproblem, inga falska kompisar, framgång på arbetet och ett glatt ochh positivt liv..

EFTERLYSES TANKELÄSNINGSFÖRMÅGA!!

// chicii

Roadtrippin' n' rollin'

And I can't wait to get on the road again.
On the road again

Goin' places that I've never been.
Seein' things that I may never see again

And I can't wait to get on the road again.
On the road again -
Like a band of gypsies we go down the highway
We're the best of friends.
Insisting that the world keep turning our way


Noja, så var då årets första längre roadtrip avklarad. Den här gången var det mellersta nyland som stod på program tablån.

Med en början från min lägenhet styrde vi bilen mot Järvenpää, förstås via Tuusula. Eftersom snön yrde omkring bilen och man såg knappa två meter framför sig och väglaget var halt som bara vad, måste ju hastigheten tillämpas till det... I Tuusula bestämde vi oss för att ta en kopp kaffe på en lokal Shell bensinstation. Det hade tydligen också resten av all vaken befolkning i trakten bestämt sig för. Kassafröken tyckte visst jag såg väldigt rik ut eftersom jag hamnade betala dubbelt för min kaffe, vilket jag märkte först alldeles för sent då jag kollade kvittansen och märkte felet. Tja, undrade också hur kaffet kunde vara så dyrt där.. Då vi köpt vårt kaffe satte vi oss ner för att spela photoplay. I bordet bakom ( eller framför, beroende för synpunkt) satt ett antal lokala ungdomar och diskuterade. De hade visst HBT-möte av något slag. En av dem vid bordet visade sig vara bög, en annan ( eller 2) visade sig vara lesbiska.. Fastän de ändå ville ha 'kuk'. " Siis, mä oon lesbo, mut mä haluun silti kyrpää " berättade hon ;) Dessutom blev vi upplysta bland annat om att whiskey är farligt. Har aldrig i mitt liv haft så svårt att hålla 'pokkan'.

Nästa etapp var cruising i Järvepää, efter att i Tuusula ha måsta borsta bilen. Dessutom tappade jag telefonen under bänken, och tappade en av mina lösnaglar i jakten på att fiska upp bakskalet som hade lossnat. Väl i Järvenpää försökte vi hitta stället där jag bott för 16 år sen (var 2-3 år då, så minnen från staden var ju inte precis dom färskaste).. Dessutom hade alla gator i den staden ungefär samma namn, samma gata kom emot alltid åtminstone 3 gånger (dessutom som varianterna -katu, -tie, -kuja...) Efter att ha åkt runt stadens alla gator ca 5 gånger hamnade vi i en av Järvenpääs förorter, Kyrölä tror jag orten hette. De är i akut behov av en ny gatuplanerare! Vilken gata vi än svängde in på var det en ny 'deadend'. Tja, vi slapp ju faktiskt därifrån slutligen. Då tyckte vi att vi hade fått överdos av Järvenpää och svängde nosen mot Helsingfors..

Men en roadtrip i mellersta Nyland är ju inte fullständig utan Kerava, men eftersom staden verkade död, och ingen bensinmack var öppen, så blev det bara en åktur tvärs egenom staden. Färden vidare mot Hesa fortsatte. Vi hittade ex tempore på att vika av vid Korso när vi väl var så långt. Jag tänkte det kunde vara roligt att ta en sväng där igenom, eftersom jag bott där halvt då jag var yngre. Så.. Mikkola Shell it was. Har inte förresten i hela mitt liv sett en allmän WC i sämre skick. Lavoaren hade tom. rostat. Ewwww... Efter kaffet åkte vi en nostalgirunda genom staden ( mer likt en slum btw..) Och fortsatte färden mot Helsingfors.

Vi åkte genom Tikkurila, den staden var D Ö D ! Så vi besvärade inte oss med kaffe där. Väl ute på Ring III tänkte vi att vi skiter i Helsingfors och åker hem. Så blev det ändå inte, vi ville ha mat. Ingen av oss hade ju ätit på många timmar, och klockan började närma sig 03.30. Äh, tänkte vi, vi åker hem, vi kan ta mat i Borgå. Tills vi hittade på att ta oss till Vuosaari. Genom den nya tunneln förstås :). Så, väl i Vuosaari var ingenting öppet, men vi kunde ju inte åka därifrån utan mat! Hah, en McDonalds 24/7 hittade vi efter en stunds sökande. Men hur skulle vi slipp dit. Det var faktiskt en helt egen Roadtrip i sig att ta sig till McDonaldsen. Det var en bokstavlig jakt efter mat... Finally kom vi fram, åt våra burgare och bestämde oss att äntligen styra nosen på Volvon mot hem.

Klockan är 04.30 när vi parkerar bilen på gården till mitt hem. Jag bestämmer mig föratt dela med mig om min Lördag-kväll innan jag går och sova. Måste ju få in åtminstone ett nytt inlägg på bloggen i år. Resan innehöll förstås OTALIGA dumma idéer och en massa skratt. Men allt kan inte skrivas ner, skulle ju aldrig bli klar!

Så nu önskar jag alla som orkat läsa såhär långt.
GOTT NYTT ÅR och Go' natt :)
// chicii

Jag bloggar - Alltså finns jag till?

Nu behövs det här igen. Vad sjutton är det meningen att man ska börja göra när man fäster sig vid någon såpass mycket att det blir ett beroende. Känslan av beroendet fyller vareviga en liten hjärncell och utvecklas till en sjuk paranoia. Hur kan någon människa ha en så stark roll, ett så starkt inflytande på någon annan? Det borde inte vara psykologiskt möjligt. Man blir besatt med tankar om allt som berör personen. Ställer sig själv en massa frågor man inte kan besvara. Vem är den här personen egentligen? Känner jag personen över huvudtaget? Finns det något jag borde veta om, som jag inte vet? Någon vink jag borde ha förstått föratt kunna läsa dennes åsikter, tankar och idéer?

Varför? Besatthet! Ingen bra känsla. Varför? Hur? När? Inget av dessa kan min hjärna besvara, fast jag skulle koncentrera all min tankekapacitet på bara en av frågorna i taget. Eller, rättare sagt, försöka. Det går inte! Omedelbart då min besatthet kommer upp, blir hela min hjärna ett enda svammel. Alla ord blir en grynig, grötig, tjock och trögfytande massa. Den borde rinna ut ur munnen som rinnande vatten, men något är fel. Någon funktion har korslutits...

Hur får man reda på detaljer om folk man trodde man kände? Speciellt småfrågor som: "Är det verkligen såhär, eller inbillar jag mig bara?"

Noja. Nog om det!

Om vi övergår till skolan. Gymnasiet då alltså. Vad är det förresten som får en stackars människohjärna att efter en veckas gymnasiestudier börja ifrågesätta precis allt? Vem är jag? Vad vill jag? Kan jag verkligen?

Möjligen kunde lösningen till detta lilla dilemma vara de två modersmålskurserna jag av någon konstig anledning valt, samtidigt. Det är skriva efter skriva, lite bildanalys in imellan och så varvar vi med lite dokumentärroman.

Vilken jag förstås kunde rekommendera redan nu. Ett reportag, som bär namnet "No tears for Queers". En väldigt noggrann skildring över mord och misshandling av 3 homosexuella. En i USA, två i Sverige. Rekommenderar denna bok varmt. Den vinklar fallen från alla anhöriga och delaktiga personers synvinkel. Den är varierande och ger en insikt i varför hatbrott görs, hur folk reagerar på dem och vad som rör sig inom dådmannens huvud. Läs den!

Ja, tillbaka till ämnet. Essäskrivning. Ska i å med de två pågående modersmålskurserna även skriva två essäer. Den ena har ag så gott som klar, ska bara skriva ner den på papper. Men den andra, kan inte bestämma mig. Har två potentiella ämnen, det ena, Jag bloggar - Alltså finns jag till, som också dagens bloginlägg döpts till, och det andra, Är pop- eller rocklåtar lyrik? Hur sjutton ska man kunna välja mellan två intressanta rubriker som båda har potentialitet att bli en unik, personlig och färgrann berättelse.

Även om de båda ämnena kräver ett persnligt intresse, kan inte heller det avgöra för mig. Fan oxå! Jag bloggar, och jag lyssnar på musik. JU! Båda är nära min kropp och min själ, och mitt hjärta. Båda fungerar som stressavlösande faktorer då min hjärna för en liten stund töms och jag faktiskt finns till.

Inte heller är den ena enklare än den andra. Båda rubrikerna, ämnena, idéerna, går ju inte att förstå fel. Inga tolkningsfel är möjliga då man inte kan värdera en egen åsikt.

Har nån några bra tips, tackar jag och tar emot :)

"Exit the lights,
Enter night,
Take my hand,
We're off to Never Never - land"
Helt klart lyriskt.
//chicii

93 självständiga år? Grattis I'd Guess

Nojaa. har alltså varit hemma hos mamma och firat självständigheten av vårt land..
Först blev det självständighetsbastu och middag hos mommo, hon bjöd på dillsås. So far so good.. tills vi kom hem därifrån. Jag körde i den här jävla kombinerade halkbanan och snöstormen till gammelby ABC. Föratt köpa en påse godis och en flaska lemonad för att orka se igenom hela den oändliga presidentbalsmottagningen.

O nu är vi då i denna situation. Jag sitter ensam vid datorn hemma hos mamma i forsby. Har absolut ingenting att göra.. därför blog.. och absolut ingen att umgås med.. Alla dom bvänner som jag tidigare hade i forsby har försvunnit till Borgå på ett antal olika fester, och mina här varande vänner har familje tid going on.

Nåja, borde väl int klaga, har ju faktiskt fått ha en av de mest lugna dagarna på VÄLDIGT länge, varken skola eller jobb. En riktig ledigdag...

Dessutom sitter man ju å saknar någon nära person. Hur man kan bli så jävla beroende av folk? Det vet jag inte. Saknar dessutom redan hela min kauppis klass eftersom jag vet att det komemr bli mindre tid spenderat med dem eftersom min allmänbildande flexperiod tänker börja...

Nåja. Min vän Anna ringde just och räddade mig med att bjuda mig på kaffe till ABC.. Så nog med bloggen..

Have a sweet day of Independence ;)
//chicii

This is what we do, The Party is in you...

Bloggar första gången på länge med ett gott humör med mig. Håller på att laga mat, det också för första gången på länge. Min första makaronilåda. Har nu jobbat så gott som alla dagar i en vecka, och ska fortsätta med det i ytterligare 4 veckor. Ända fram till julen.

I kväll ska de bli party. En av mina klasskompisar fyller äntligen aderton. Så vi ska först till henne och begrunda kvällen där. Och sedan blir det fortsättning i Borgå. Hihi.. Har en känsla av att kvällen kommer att bli lyckad...

... Morgondagen blir dock inte nödvändigtvis lika lyckad... ska klockan 12.00 vara skarp nog att kunna jobba. Nojaa, å andra sidan så är det ju inte precis första gången man får kämpa igenom en arbetsdag..

På tal om arbete. Jag står vid kassan på jobbet då telefonen ringer, svarar i telefon med mitt namn och arbetsplatsens namn, då kunden svarar och berättar vem han är. Plötsligt frågar han av mig; "Oliskos joku niista vanhemmista Rouvista töissä tänään?" jag svarar på hans fråga med ett förvånat "anteeksi?" och han repeterar. Sen för jag snällt telefonen ti älddsta möjliga kollega. Kundens ärende var; Vilka böcker av Coelho har ni i hyllan. För jag kunde ju omöjligen ta 20 steg till hyllan, söka författaren och läsa innantill från boken vilka böcker finns?

Vadå ÅLDERSRASISM? Sabla Andersson-kunder... Ingenting ska då få ändra... Fan också.

Nojaa.. sku annars skriva mera, men då hinner jag inte med allt som borde göras innan kvällen. Såå, det var allt för idag.

Sincerely Yours
//chicii

JULSTRESS & HÖSTDEPRESSION

Örrr... vet inte vad jag skall börja göra, julen kommer med super fart och jag har fått ett julkort klart. Har ju fan inte någon som helst inspiration. Julklappar har jag inte till hälften av alla dem jag borde ha åt.. Vad sjutton ska jag börja göra??

Borde ju ha helt megajulfiilis när man varje dag ser när folk köper julklappar åt sina nära och kära.. Men jag behöver SNÖ för det. Men kan någon snälla fixa bara snön, inte allt det kalla??

Har varit på klassresa till Sverige i början av veckan. Det blev inte precis så lyckat som det kunde ha blivit. För det första var vädret obegripligt dåligt! Slaskstorm hela tisdagen. Tidningarna hade flera sidor med text om hur många hade kört ihjäl sig i snöslasket. För det andra blev det en massa onödigt drama då endel pratat bakom ryggen på andra. Det var en väldigt öppnande resa, precis som "All the dirty secrets about everyone revealed".

Noja, inte var det ju bara dåligt.. Vi hade jätte trevliga stunder också, väldigt djupa diskussioner, roliga shoppingstunder, dumma insidenter och väldigt alkoholpåverkade stunder :)
Tack till hela min ljuvliga klass för dom bra stunderna under resan <3

Nu när jag tittar ut genom fönstret så regnar det igen. Det är mörkt och regnar när man stiger upp och går till skolan. Det är mörkt och regnar när man slutar skolan och går på jobb. Det är om möjligt ännu mörkare och regnar dubbelt kraftigare när man kommer hem från jobbet. USCH. Man blir ju deprimerad av mindre.

Dessutom är pengabrist en väldigt bidragande orsak till depressionen, lönen kommer, lönen går. Kan inte förstå hur en person kan göra av med såna mängder pengar som jag förstör varje månad. Och ingenting vettigt blir man kvar med i handen. Dom bara försvinner som upp i rök. Det låter bara puff och så säger kontot "0".

Nojaa.. Sånt är livet.

Ja förresten. Om någon känner för att komma och hålla sällskap till mig någon kväll.. VÄLKOMMEN!! Har så obegripligt t r å k i g t

Nojaa.. Bra för idag igen..

See You :)
//chicii

Den här gången blir det bara en sångtext att tänka på:

Dear Mr.President
Come take a walk with me
Let's pretend we're just two people
And You're not better than me
I'd like to ask you some questions if we can speak honestly

What do you feel when you see all the homeless on the street
Who do you pray for at night before you go to sleep
What do you feel when you look in the mirror
Are you proud

How do you sleep while the rest of us cry
How do you dreem when a moter has no chance to say goodbye
How do you walk with your head held high
Can you even look me in the eye
And tell me why

Dear Mr. President
Where you a lonely boy
Are you a lonely boy
Are you a lonely boy
How can you say
No child is left behind
We're not dumb, and we're not blind
They're sitting in your sells
While you pay the road to hell

What kind of father would take his own daughter's rights away
And what kind of father would hate his own daughter if she was gay
I can only imagine what the first lady has to say
You've come a long way from whiskey and cocaine

How do you sleep while the rest of us cry
How do you dream when a mother has no chance to say goodbye
How do you walk with your head held high
Can you even look me in the eye

Let me tell about hard work
Minimum wage with a baby on the way
Let me tell you bout hard work
Rebuilding your house after the bombs took them away
Let me tell you bout hard work
Building a bed out of a cardboard box
Let me tell you bout hard work
Hard work
Hard work
You don't know nothing bout hard work
Hard work
Hard work
Oh

How do you sleep at night
How do you walk with your head held high
Dear Mr.President
You'd never take a walk with me
Would you?

Medge, hon har en jävla saklig point i sin sång. Hur jävla orättvis är inte världen....

Ja förresten... ja tyckte det var nödvändigt att få en förändring på något... därför nytt utseende på bloggen :)

NightyNight
//chicii